Kvällens nöje, nagelfix :)

La ett väldigt ljusrosa underlack med lite glitter i, sen en silvergrå linje och så svart på det...

Efter att det gått ett tag tyckte jag att det såg lite tråkigt ut så jag la på lite glitter på den gråa randen så slutresultatet blev såhär:

Första naglarna jag gör på "fri hand" eller ja när jag gör tipparna i olika färger gör jag ju det på fri hand också, jag använder ingen mall. Men nu blev det ju lite annat eftersom att jag gjorde halva nageln svart så detta är ju lite mer avancerat även om detta inte heller var så svårt...

Råkade ju kladda lite utanför (som ni ser till höger om nageln) men va fan, det var som sagt första gången jag gjorde nånting annat än bara en enkel tip, klisterdekor eller nagelstämpel...

Rätt nöjd faktiskt, så nu ska jag försöka komma ihåg att köra med topplack varannan dag ungefär så att det håller sig i några dagar.
Och ja, det är mina egna naglar och inga lösnaglar... än så länge är dom lagomt långa och hela (peppar peppar)        

Nu ikväll körde jag ett pass Zumba här hemma...
Körde med mina hantlar som väger 0,5kg (såg att zumbapinnarna väger 450 eller nåt sånt)
Känner mig urlöjlig när jag kör dom "vanliga" typ basic och dom men sculpt & tone går bra. Inte lika mycket vicka på röven och dansa runt utan mer kontrollerade rörelser med hantlarna och jag gillar ju styrketräning så det passar ju mig perfekt. Lite cardio blev det ju också. Egentligen borde jag enbart köra cardioträning tills jag nått min målvikt men jag tycker ju att styrka är roligare, dessutom är det ju så lätta vikter så det spelar nog inte sån stor roll, man blir ju knappast biffig av att vicka på röven till zumba några gånger i veckan :P...

Körde däremot lite extra mage, rygg och ben efteråt så det läre nog kännas imorgon, jag är ju sådär grymt otränad nu igen :P

Inser nu att jag måste köra cardio även om jag inte gillar det alls, det är ju det bästa om du vill bränna bort underhudsfettet och det vill jag ju. Kondition måste du ju ha, dessutom ökar ju en bra kondis din förbränning även när du är i vilopuls. Cardio först, sedan styrketräning på det för att få snygga muskler.

Som ni kanske märkt har jag gjort om lite i bloggen. Vet inte riktigt vad jag tycker än men det blev i alla fall lite mer personligt i och med att lilltjejen faktiskt är med i toppbilden nu ;)

Hade massvis av idéer igår men sen vaknade lilltjejen och var ledsen (dessa dumma tänder, det hinner precis gå över och så ska nästa ta fart och börja spricka igenom) och då glömde jag bort allt och tappade lusten...
Hon fick sitta uppe med oss i 1 timme sen fick hon lite mer välling och somnade direkt, la henne först halv sju och hon vaknade nio, sen fick hon krypa ner igen kl tio och sov till kvart över åtta i morse...

Ändå har vi det rätt bra, lilltjejen är så duktig. Även om hon vaknar och är jätteledsen så går det över om hon får sitta hos oss en stund (ibland får hon även alvedon om hon verkar ha jätteont) Hon sitter alldeles stilla och myser och snyftar lite lätt, sen efter ett tag kan vi lägga henne igen.
Fördelen är väl att hon nästan alltid vaknar innan vi går och lägger oss, eller precis när vi lagt oss (sådär runt halv elva-elva) det skulle nog kännas jobbigare om hon vaknade mitt i natten så att man får sömnen störd, jag brukar ju ha lite svårt att somna om... Mammas duktiga tjej...

Har haft sådär tråkigt nu igen så att jag har lekt lite med mina naglar...

Provade att göra lite vårinspirerande naglar med gröna tippar och en fjäril på:

Och så blev det mörklila tippar med blomkant förra helgen... Favoriten är faktiskt mörka tippar, tycker det ser snyggt ut, lite annorlunda mot för vita som många brukar ha...  

Inser även att jag måste göra något åt mina nagelband den här veckan. Smörja varje kväll och kanske köra lite nagelbandsolja på dom...
Tänkte försöka hålla naglarna hela och långa nu inför nästa helg då vi åker båt och göra egna naglar med nåt lite rockigt motiv på...
Men det blir väl som sist att jag lyckas smälla av nån nagel så att jag får klippa alla och ha lösnaglar istället, just därför ska jag köpa lösnaglar utifall och även packa med utifall jag lyckas smälla av nån på bussen eller på terminalen :P...

Ilandsproblem jag vet... ;)  

Dagen började på nästan värsta sättet. Vaknade med världens huvudvärk, typ migränhuvudvärk fast bara i huvudet och inte illamåendet som medföljer...
EN sån där huvudvärk som du knappt kan stå upp av, utan allt blir bara suddigt för att det gör så ont i ögonen så man måste kisa. Sån huvudvärk hade jag nästan varje dag i mellanstadiet, gick hem från skolan var och varannan dag och la mig i ett mörkt rum... Det var innan jag hittade mina underbara magnecyl koffeinbrus...

I alla fall så kom jag fram till att jag måste ha bitit ihop käken väldigt hårt i natt för jag kunde inte äta, så jag fick börja dagen med värktabletter vilket i sin tur ledde till att min mage gjorde rejält uppror. Fick till slut i mig lite yoghurt och efter en timmes vila medans lilltjejen sov så började jag bli människa igen och kunde peta i mig lite frukost.

Hittade en punkt bak i nacken som jag knappt kunde röra vid, så ont gjorde det. Masserade lite ändå och kände hur det sakta men säkert började släppa lite i huvudet...

Ibland är jag verkligen inte vän med min kropp och idag var jag faktiskt väldigt nära på att ringa pappa och be honom komma hit och ta hand om lilltjejen, hade huvudvärken fortsatt hade jag varit tvungen till det för det skulle inte finnas en chans till att ta hand om henne med den smärtan, det gjorde så ont att jag ville spy (jo jag spyr av smärta, när det gör tillräckligt ont och det är ingen hit vill jag lova)

Men nu är vi igång i alla fall, ett antal timmar senare än vanligt eftersom att morgonen började som den började... Men man kan ju inte vara på topp alla dagar heller :)

OBS! långt inlägg...

Appråpå föregående inlägg (fast ni kanske läser detta först men skit samma) så tänkte jag berätta om när jag och Åsa träffades.

Tror att det var 2004 som jag skulle "jobba" på kattsamariten, ni vet sån där jobb som arbetsgivarna inte betalar för utan skattebetalarna.
Åsa jobbade redan där då vi var dit för att kika. Jag skulle precis börja jobba efter en sjukskrivning och tanken var att jag skulle vara där 50%

Jag och Åsa hade i början samma tankar om varandra, jag funderade över hur jag skulle kunna komma överrens med den där strama bruden som bara tittade argt på mig och Åsa tänkte väl nåt i stil med "vad är det där för jävla stram blondin som kommer hit"

Första två veckorna var väl lite sådär, vi åkte dit, gjorde det vi skulle och småpratade lite bara. Både Åsa och jag är väldigt öppna personer så vi pratade väldigt öppet men ändå så kändes det inte som att vi kom varandra särskillt nära tills en dag då vi satt i fikarummet och kände en fruktansvärd doft.

Vi båda tänkte väl samma sak men Åsa var den som vågade fråga "ursäkta men har du skitit eller?" Jag började skratta och sa att jag precis funderade på om det var hon som kunde skita sådär illa och ändå sitta så oberörd.

Vi gick in i salen där alla katter var och såg att en katt skitit ner hela väggen och hela golvet. Det var så äckligt att jag inte kunde göra annat än skratta. Jag skrattade så tårarna sprutade, mest över doften för det gick knappt att vara där inne.

Då var det något som släppte och efter den dagen har vi varit väldigt nära vänner.
Visst vi har haft våra upp och nergångar och vi hade en period då vi inte pratade med varandra och jag faktiskt trodde att vänskapen var förlorad men rätt som det var så stötte vi på varandra nere på OK och började prata. Vi la allt det gamla bakom oss och uppdaterade varandra om vad som hänt under tiden vi inte pratat och så var vänskapen lika stark igen.

Vi har varit med om både det ena och det andra och jag tror inte att det finns någon människa som fått mig att skratta så mycket som jag gjort vissa gånger, vi är båda rätt flamsiga och yra, fötterna på jorden med huvudet i det blå ungefär.

Det blev tomt när hon flyttade härifrån och jag saknar henne, men jag ska försöka åka ner nu i sommar (när jag nått min målvikt) och shoppa loss på min absoluta favoritaffär NewYorker. Även fast hon bor nere i uppsala nu så är hon den jag pratar mest med, flera gånger i veckan faktiskt och nu när vi båda har barn så har vi ju dessutom det gemensamt även om det skiljer några år.

Hon är den som man bara måste berätta saker för, ni vet om det händer nånting i livet som man bara måste berätta för någon då är det henne jag ringer (förutom N då men han pratar jag ju med varje dag :P)

Jag är otroligt rädd om mina vänner, även om jag inte visar det eller säger det. Vänskap är som kärlek. Jag vet att jag är dålig på att höra av mig, och jag vet att jag ibland är lite disträ men vissa dagar är det rätt mycket som snurrar i skallen (inser nu att jag kommer att vara den där pinsamma förvirrade mamman som lilltjejen kommer att skämmas för :P)

Men kom ihåg. Att kunna förlåta är en av de vackraste egenskaper en människa kan ha. Det är inte värt att offra flera år av vänskap för ett litet snesteg.

Jag har tänkt på en sak... Det här med hur folk/människor uppfattar en när man träffas. Jag har fått höra av flera olika att dom i början uppfattat mig som väldigt stram, men när dom väl börjat prata med mig så har dom insett att så inte var fallet.

Faktum är att jag egentligen är väldigt blyg, ett tag så försökte jag dölja min blyghet och min nervositet genom att prata, och jag pratade MYCKET vill jag lova. Det höll inte i längden då jag blev rädd för att uppfattas som jobbig (vilket jag säkert var när käften gick i ett på mig)

Så då blev jag istället tystare, och läste av omgivningen, jag kunde stå och småkika på alla och känna av läget så att säga innan jag vågade prata för mig, och det är väl det där blängandet och iaktagandet som kanske kan uppfattas som stramt.

Så är det fortfarande, jag är väldigt blyg och jag känner mig så sjukt osäker bland människor ÄVEN bland de jag känner (inte alla men många) Det är ytterst få människor jag visar hela mitt rätta jag för, vilket är lite synd egentligen.
Jag hade en gång ett självförtroende och en jävligt stark självkänsla. Jag stod på mig själv till 100% men självklart var det några "vänliga" själar som var tvugna att bryta ner den totalt. Det har tagit många år att försöka bygga upp den igen och jag är långt ifrån lika självsäker nu som då. Men det kanske kommer.

Jag får fortfarande panik med andra människor, men jag jobbar på det. Problemet är väl bara det att när man är mammaledig så träffar man inte så många tyvärr, och utelivet är nästan som bortblåst känns det som även fast det inte är av fri vilja. De gånger jag träffar mycket folk är när jag går på stan, då får jag för mig att alla blänger och jag halvspringer genom affärerna. Men som sagt, jag jobbar på det :)

Båtresan nu blir en liten utmaning, fast ofta går det bättre när man vet att de flesta är likasinnade, sen har jag ju en av de människor jag känner mig "säker" med med mig så vi kommer rocka arslet av båten ;)

Nu vet jag vad min kroniska magsmärta beror på... Jag har inte tänkt på det innan för det har lixom alltid funnits där, eller i alla fall funnits där senaste 10 åren, fast det gör inte jätteont, mer som ja lite molvärk fast inte så mycket så att det är besvärande, jag är inte uppblåst mer lite spänd.
Jag har som sagt inte tänkt på det, förän jag upplevde 10 veckor utan magont och nu helt plötsligt har ont i magen igen.
Sjukt egentligen, jag har haft ont i magen typ jämt, och så har jag vandrat runt så och trott att det är så det ska vara, sen blir jag utan magont och tänker inte på att jag är utan heller (så mycket har jag lagt märke till det) men nu när det kom tillbaka så är det helt plötsligt väldigt besvärande...

För jag äter ju som vanligt nu, idag åt jag fisk och potatis t.ex Jag har även ätit yoghurt med müsli och en kaka och vips så har jag ont i magen när kvällen kommer.
Det kanske är så att min mage är lite känslig mot för mycket kolhydrater. Jag kanske är en sån som ska äta ca 100g kolhydrater/dag för det är ju ändå rätt mycket om man tänker att 100g chips dvs en tredjedel av en stor chipspåse är 58g alltså kan man äta chips om man vill om man tänker efter vad man äter under dagen...

Fast nu tänker jag nog stå ut och äta såhär som jag gör "unna mig lite" (den ultimata tjockisursäkten som vi använder :P) i en vecka till, eller i 10 dagar till. Sen hoppas jag att min motivation är lika som innan och att jag är lika inställt på att köra stenhårt med LCHF tills vikten är nere vid målet...
Sen får jag lägga mig på 100g/dag.