Jag kommer så väl ihåg när jag gick i lågstadiet. Vi hade religion då, läraren brukade läsa ur en bok och så fick vi titta på film. Hon talade om för oss att är man snäll så kommer man till himlen, är man dum och t.ex svär eller ljuger ja då hamnar man i helvetet (och vilka barn har inte dragit någon vit lögn??)
Jag kommer så väl ihåg att jag blev livrädd, jag grät mig till sömns nån natt för jag var stupsäker på att jag skulle hamna i helvetet...
Vem säger så till små barn egentligen? jag menar jag var 7 år.

När jag blev äldre började jag fundera mer och mer (jag är ju lite av en tänkare) och det där med gud och kyrkan var nog inte min grej.
Jag tror inte på gud som en högre makt, jag tror inte att djävulen är orsaken till alla sjukdomar och allt elände.
Ska jag vara helt ärlig så tycker jag att religion mest ställer till det.
Jag tror inte heller på någon "övre makt" som har skapat allting, jag tror att evolutionen har gjort sitt och vi har utvecklats utifrån jordens förutsättningar.

Jag är dock väldigt intresserad av religion, även religioner som satanism och wicca (om man nu kallar dom religioner) jag är en sån som vet skillnaden mellan satanism och djävulsdyrkan. Satanism är grundat på egoism, jaget är i centrum. Djävulsdyrkan är då man offrar djur och välter gravstenar (vad det nu ska vara bra för)

För mig är religion något hemskt, när människor är beredda att dö för sin tro, för något som står i en bok, som ingen kan bevisa är sant, ja då går det till överstyr.

Det är betydligt bättre att tro på sig själv, tro att du är något, att just DU gör skillnad, att DU är värd något.

Jag har själv enorma problem med det, men jag försöker jobba på det...

Glöm aldrig att DU gör skillnad för NÅGON...

Ett ögonblick jag alltid kommer att minnas är när vi fick träffa våran älskade lilla tjej för första gången, det är en speciell känsla som inte går att förklara, man måste uppleva det...

Det låter sen en kliché, och alla föräldrar svara nog samma sak vilket gör det hela lite tråkigt :P
Men det är det ögonblicket som jag håller fast vid, den lyckan, den glädjen...

Jag har aldrig varit en sån som haft riktigt många vänner och bekanta, jag har haft några få riktigt nära vänner... men aldrig haft en sån där jättestor umgängeskrets.

Vänner har kommit och gått, några har lämnat sina spår och jag tänker ofta på hur dom har det nu... Vissa har sårat mig något så fruktansvärt och har lämnat djupa sår som jag försökt få att läka, ärren är kvar för att påminna mig om att se upp för vilka jag litar på (ibland hatar jag mig själv för det, jag vill kunna lita på alla tills dom bevisar motsatsen, men det går bara inte) Kanske är det därför jag ibland har lite svårt att få nya vänner, jag granskar dom noga och är jävligt rädd för att bjuda fullt ut på mig själv, allt i rädsla för att jag ska stå ensam och sårad kvar som så många gånger förut.

Men jag är otroligt glad över att jag har de vänner jag har i mitt liv just nu, ni kanske inte är så många och vi kanske inte umgås så ofta men ni förgyller min vardag...
Sedan har jag en vän, en mycket speciell vän, en vän jag har delat mycket med, både tårar, ångest, skratt och glädje. Vi förstår varandra och jag vet att vad som än händer så finns hon bara ett samtal bort.
Jag saknar henne något så enormt sen hon flyttade, men jag blir så jävla glad när jag ser och hör hur lycklig hon är nu... men ibland blir jag lite ego och önskar att hon aldrig flyttat :P
Just i och med att vi nu båda har barn så tror jag att det till och med förde oss närmare varandra, även om vi var nära förut...
Det är lite skumt det där, vi är så nära men ändå så långt ifrån varandra...
Jag har sagt länge nu att jag ska packa in lilltjejen i bilen och åka ner till henne, bara över dan... Ta en dag på stan, äta, fika och shoppa... Men hittills är det alltid något som kommit ivägen...

Men min allra bästa vän finns inte längre med oss...

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att släppa taget och gå vidare...  

Jag tror att det är för att innerst inne så vet jag att utan honom hade jag inte orkat, när allt rasade, när jag befann mig på botten var han den enda som fick mig att se ljuset. Jag är inte så stark i psyket som jag borde vara, jag är svag, alldeles för svag...

Tack som fan!!

Idag har jag skickat efter lite julklappar, första gången jag typ inte är ute i sista sekunden med sånt :P

Lilltjejen har äntligen somnat nu, igår och idag har hon varit svår att lägga... Hon ligger och pratar för sig själv och vill verkligen inte sova, men nu så sover hon sött...

Ska väl göra detsamma jag med snart...
Tack som fan!!

Eftersom att det vräker ner snö ute så har min dag varit grymt långtråkig.
Jag har försökt roa lilltjejen inomhus så gott det går, jag har även lagt mig för att vila så fort hon ska sova eftersom att jag varit så trött (blir grymt trött av tristess)
Utmanade snön en snabbis, åkte iväg för att hämta mat... bredsladd med bilen bra nog, det är snorhalt ute, men helt ärligt så blir jag lite småkär i min bil såhär på vintern. Fyrhjulsdrift is the shit.

Ikväll vet jag inte vad jag ska ta mig till, lilltjejen ska väl sova om nån timme antar jag, och sen blir det nog till att parkera arslet i tvsoffan, N ska sova eftersom att han ska upp i natt och ploga så jag blir helt ensam :(

Mer än så har jag inte gjort idag, som sagt har det varit en ruskigt tråkig dag.

Tack som fan!!

Kärlek för mig är när det där pirret som kommer av förälskelsen utvecklas till något underbart. Ömsesidig kärlek och respekt, tillit och trygghet.

Kärlek är också när någon får en att känna sig älskad. Den där känslan man får när man vet att någon älskar en tillbaka.

När man känner att man skulle göra allt för någon annan, och man vet att den skulle göra samma sak tillbaka.
När man har det där speciella, ens bästa vän, själsfrände när allting (eller det mesta i alla fall) klickar.

Kärlek för mig är det jag har nu, den trygghet jag känner... 

Det vräker ner snö, mysigt som fan men jag hatar att vara snöänka halva natten och i stort sett hela dan...

Idag åkte jag ner på stan en sväng och sprang in på apoteket, värktabletterna började ta slut...
Efter det köpte jag två sallader och åkte ut mot hornslandet där N jobbade.
Folk måste ha nån form av hastighetsspärr på sina bilar så fort det kommer snö för ingen körde fortare än 40km/h även där det var plogat.

Däremot så vräkte det ner bra jävla mycket snö när jag åkte hemåt och det var inte direkt plogat, tur att man har fyrhjulsdrift sånna gånger...
Från Rogsta var det plogat på ena sidan, "min" sida mot stan så att säga. Däremot så fattade inte dom man mötte att dom kanske skulle flytta sig lite åt sidan istället för att ligga mitt i vägen när man mötte dom, det är inte farligt att köra i 1 dm snö med bilen, det är bra mycket bättre än att ligga 2 dm över på fel sida av vägen... Man fick lixom slicka dikeskanten när man fick möte...

Förutom det idag har jag inte gjort så jävla mycket... Försökt knäppa lite fina bilder på lilltjejen, flyttat över alla bilder på henne till externa hårddisken eftersom att min dator börjar bli störd... skitgrejer...

La mig för att försöka sova nyss men det gick inte, så jag sitter uppe en stund och njuter av tystnaden :)

Ibland är det så jävla skönt när det är tyst...

Tack som fan!!

Just nu så är ju inte klockan direkt mycket så det enda jag har hunnit stoppa i mig idag är följande:

En stor kopp kaffe
En macka med mjukost (fetaost och soltorkade tomater)

En berocca boost

Två magnecylkoffeinbrus blandat med Samarin

Nyttigt värre :P

Får väl uppdatera inlägget lite senare idag med lite annat som jag stoppar i mig under dagen

Till lunch blev det en kycklingsallad, tror att jag är lite smått besatt...
Till middag lagade jag lax, potatis med dill och limesås, och så sallad till såklart.
Har även fuskat lite och stoppat i mig två bitar choklad från en chokladask.

Men det är nog allt jag har stoppat i truten idag.

Tack som fan!!