Syrrans svarta springare är tydligen väldigt förtjust i vatten...

Mackapären däremot stod motvilligt bredvid och fick lite stänk på sig. Man kan ju bli blöt om hovarna och det är ju äckligt, eller nåt :P

Skitkul när man kommer i full galopp i skogen och han hoppar åt sidan för en vattenpöl ;)

I messed up again when I tried
You spend all your money and I
And, oh! By the way,
With all you did nothing has changed
So lie like a waste by the side
As everything just falls apart
'Cause everything just fell apart for me

I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my heart

And I don't feel the need to go on
I was happier singing along the way
I had things, I need to say
But now it's like a swallowed tape
That holds up my face from inside
As everything just falls apart
'Cause everything just fell apart for me

So woe is me
Oh woe is me, yeah

I cracked my head and broke my... heart
And the hell of it is what we are
We finish and wish we could start again
Our skin tears away as
Our memories fade with age
And we don't even know 'til it's gone?
But everything just fell apart
'Cause everything just falls apart for me

So woe is me
It all falls apart you see
So woe it me
It all fell apart

I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my heart
Everything just comes down
It falls around me
'Cause, well...
Everything just falls uhhhh

So woe is me
It all falls apart you see
So woe is me
It all fell apart

But I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
Everything just falls a...

Nu när lilltjejen börjar bli lite över året får jag ofta frågan om det inte är dax för en till.
Och helt ärligt så slits jag mellan mina "planer" och hur verkligheten faktiskt ser ut.
Jag var ju inte en sån som funderade mycket på barn innan, jag hade inga problem med att vänta, men så kom lilltjejen och jag insåg hur underbart det är med barn (jag har aldrig gillat barn innan)
Men ändå så tänkte jag att om jag skulle ha barn så skulle jag vilja ha barn med ca 2 års mellanrum. Jag har ju bara äldra systrar och dom är 6, 8 och 12 år äldre än mig, det är först senaste åren då jag blev över 20 som jag har börjat få bra kontakt med dom (om man bortser från att somliga fortfarande ser mig som en liten snorunge)
Hela min uppväxt har jag sett vilken bra kontakt mina två systrar har (dom som är 6 och 8 år äldre än mig) dom är så nära, och har alltid varit det. Dom umgås, pratar mycket i telefon, ja dom är som bästa kompisar ungefär. Den relationen har inte jag med mina systrar även om jag nu umgås en hel del med den ena och vi faktiskt har kul ihop och vi har "växt ikapp" eller vad man ska säga.

I alla fall så har jag alltid velat att mina barn ska ha den relationen till ett syskon. Den relation jag har saknat. I och för sig så hade jag inte så mycket kompisar då jag växte upp så jag har alltid kännt den saknaden, det kanske hade varit annat om man hade haft många vänner att dela allt med. Men jag tänkte alltid att när jag fick barn så skulle barnet få ett syskon rätt så tätt, så att dom hade max 2 år imellan varandra.

Men som sagt så ser verkligheten annorlunda ut. Lilltjejens första år har varit intensivt med sjukhusbesök och sorg. Lilltjejen var bara en månad då min galla började krångla, i samma veva fick vi ta bort min älskade Rocky, min bästa vän som torkat så många tårar när livet var allt annat än bra. Han var den enda jag hade en period i livet. Sedan blev det sjukhusbesök på sjukhusbesök tills jag fick operera bort gallan (tror det var i augusti/september) hela den sommaren gick jag på morfin mot smärtorna.

Sen är det ju även så, om sanningen ska fram att jag och lilltjejen är mycket själva, eller N är ju hemma ibland och på kvällar och så men ibland kommer han hem när lilltjejen sover. Det är ändå jag som tar alla vakennätter, i stort sett alla nattningar, det mesta är det jag som tar hand om även när det gäller lägenheten, handla mat, laga mat, ja allting sånt....

Det är tufft men jag vet också att det bara är en period...

Det har ju faktiskt gått bra nu hittills, eller tills för några månader sen när tröttheten kom smygandes. Jag är fortfarande så sjukt trött men tror att tabletterna ger lite effekt då jag ibland kan ha lite mer energi.
Men som sagt, det är rätt tufft att vara så mycket själv. Dessutom saknar jag umgänget jag hade innan något så fruktansvärt men jag vet ju även att det är jag själv som isolerar mig (mycket för att jag är så trött just nu)

Men jag är så grymt tacksam för att jag har så många runt omkring som kan tänka sig att passa lilltjejen, ibland så orkar man inte och man måste få göra nånting själv även om det bara gäller 2 timmar i stallet. Det är jobbigt att pussla med barnvakter så fort jag ska göra nånting, jag får dåligt samvete och får för mig att alla tycker det är jobbigt...
Utan alla som passar lilltjejen hade jag inte orkat, så är det bara...

Just nu har jag en sån period då jag trycker i mig värktabletter för att ens kunna stå på benen, jag tror att det är för att jag är så trött och slutkörd som nacken och ryggen säger ifrån.

Så helt ärligt, just nu känner jag inte för att bli på smällen igen, inte heller inom dom närmaste månaderna.
Och nej, det bästa man kan ge sitt barn är inte ett syskon, det bästa man kan ge sitt barn är kärlek och trygghet, alltså en bra uppväxt.
Jag inser att planen spricker, jag skulle inte bli en bra mamma om jag skulle få en till just nu. Det är bättre att lilltjejen får all min energi än att jag ska försöka dela på den lilla energi jag har... Även om det säkert blir bättre framöver så är det inget jag litar på till 100% jag mår inte så bra nu, jag kanske inte gör det om ett år heller...

Dessutom är inte graviditet riktigt min grej, jag trivdes inte alls. Även om jag ser vad som kommer ut av dom där 9 inte allt för trevliga månaderna så är minnet alldeles för starkt för att jag skulle vilja kasta mig in i det igen...

Är det verkligen så hemskt att inte ha barn tätt? Är det så "synd" om barnen som inte får ett hyfsat jämnårigt syskon att leka med?

Jag får lïte dåligt samvete, jag vill ju på något sätt ge henne ett syskon men jag orkar inte, min kropp orkar inte. Jag vet inte om jag någonsinn kommer att orka, så känns det nu... Är jag en sån hemsk mamma då som inte ger mitt barn "det finaste man kan ge"????

Tänk om jag hade en liten liten apa...

Även fast hon är snorig och har sovit så sjukt dåligt i natt så är hon mellan golv och tak.
Sånna här bilder bli lite halvdåliga då jag knäpper med mobilen och står beredd att ta emot om hon skulle tappa balansen. Inte direkt så att jag springer in i vardagsrummet och hämtar systemkameran och lämnar henne obevakad när hon klättrar såhär mycket. Man får hålla koll hela tiden...   

Natten gav inte direkt så mycket sömn. Jag sov på soffan med lilltjejen i vagnen bredvid, anser att det är bättre att en av oss får sova än ingen av oss. Dessutom sitter N och kör maskin hela dagen och det känns som att jag vill att han ska vara lite utvilad och uppmärksam då.

Lilltjejen har vaknat flera gånger i timmen i natt av att hon varit tät i näsan, till sist tog jag upp henne och tog nässugen och sög ur ordentligt under vilda protester och skrik. Men sen somnade hon om och sov faktiskt 2 timmar i sträck.
Fick suga ur näsan på henne i morse också men man får verkligen hålla fast armarna på henne för hon protesterar hejvilt, men det blir ju bättre.

Idag måste vi ner på stan en snabbis, måste köpa filter till nässugen och även lite annat på apoteket. Ska även passa på att gå till guldfynd med mitt älskade armband som gått sönder, tur att N tog försäkring på det när han köpte det åt mig i födelsedagspresent. Det har suttit på min arm i nästan två år utan att jag tagit av mig det och nu gick det av. Försäkringen går ut om 1 månad så det var väl tur i oturen att det hände nu.

Förövrigt så är det nu min tur att få ont i halsen. Typiskt. Jag som precis börjar få tillbaka lite energi och börjar känna mig som människa igen. Så nu gör jag allt jag kan för att få det att stanna vid bara halsont och inte utvecklas till en förkylning.

Ska även försöka damma idag, och skura handfatet och toaletten. Igår dammsög jag alla golv och torkade  dom så det är klart. Underbart. Det är ju helg redan imorgon och jag vill ju ha fint och städat till helgen :)

Ska även tvätta hade jag tänkt. Men det sköter ju nästan sig själv.

Nä, lite kaffe på det här så man orkar med dagen...

Och där tog energin slut. Har jag städat nå mer? nä. Har jag börjat med maten? Nä.

Lilltjejen sover nu igen, tog lite tid att få henne att somna i vagnen eftersom att jag somnade själv sittandes i stolen när jag skulle gunga henne till sömns. Ändå tror jag att medicinen börjar verka nu eftersom att jag faktiskt är lite piggare...

Hällde precis i mig en celsius så jag hoppas på att energin snart kommer tillbaka, jag tänkte i alla fall dammsuga kök och sovrum nu när lilltjejen sover och så ska jag ju även laga mat... Tänkte laga lax med blomkålsmos men jag vette fan om jag är sugen på det, tror att det får bli kyckling med jordnötssås istället, det går rätt snabbt att göra.

Lilltjejen fick sova i vagnen i natt. Försökte lägga henne i sängen men hon vaknade var 30:e minut och grinade för att hon var tät i näsan (förmodligen) ändå pallade jag upp huvudändan på sängen men det hjälpte inte.
Till sist så la vi henne i vagnen och hon somnade där nästan direkt. Fällde upp ryggstödet lite så att hon inte låg plant och hon har bara vaknat 2 gånger i natt. Hon har dessutom somnat om nästan på en gång då jag gungat vagnen lite.
Bra att hon får sova när hon är såhär förkyld, hon behöver nog vila.

Fick henne att sova i vagnen kvart i elva, hon vaknade kvart över av att hon nös men sen somnade hon om igen och har nu sovit i en timme till. Så hon vaknar nog snart.

Då blir det lunch och sen ska vi åka och handla mat då kylskåpet gapar rätt tomt. N hade bilen igår så jag tog mig inte iväg för att handla så igår blev det hämtmat (sallad)

Jag börjar lessna lite på den här dieten nu faktiskt, inte för att den är enformig eller att det inte är god mat utan just för att vissa dagar orkar jag inte laga mat och vill köpa hem, men då finns det ju i stort sett bara ett alternativ och det är sallad. Och det är ju lite tråkigt.

Men det är snart bara 5kg kvar, snart har jag gått ner 10kg med LCHF och totalt 30 kilo!! (då räknar jag från det jag vägde innan graviditeten) Underbart.

Nu när lilltjejen har sovit har jag passat på att ta tag i sånt man måste ta tag i men alltid skjuter upp. Har rensat ur hennes garderob från urväxta kläder och har även rensat linneskåpet från slitna handdukar, sängkläder som börjar bli urtvättade och som man ändå aldrig använder och dessutom har jag plockat ur lite diskhanddukar (vi har mängder av sånna tydligen :P) Så nu fick lilltjejens handdukar plats i linneskåpet och det blev lite mer ordning i hennes garderob.
Har även bäddat rent i våran säng och i lilltjejens säng. Får väl bädda rent igen när hon blivit frisk.
Känns skönt att få sånt gjort, jag vill ha ordning men ibland orkar man inte och då bara trycker man in allt i en garderob. Men nu så slipper jag vålda in sängkläderna för nu finns det plats :)

Tror att det blir en städdag idag, det känns så.

Lilltjejen har feber och är supersnorig. Hela dagen har hon varit ynklig och smågnällt även fast hon har varit så duktig och lekt med sig själv och suttit och myst med mig i soffan och läst bok.
Hon har ju bara varit såhär 1 gång tidigare, och då tror jag mest hon var snorig och inte hade feber. Men nu fick hon en alvedon till natten så jag hoppas hon sover bort febern.

Natten som var var inte direkt rolig. Hon somnade utan problem men vaknade en timme senare och gallskrek, stackarn hade ont i magen. Hon fick komma upp en stund och somnade om i min famn, 30 minuter senare var det gallskrik igen.
Efter några försök till att trösta och lägga tog vi in vagnen i köket och la henne i den. Lullade henne över tröskeln in till sovrummet och hon somnade nästan direkt. Flyttade över henne till sängen men har fått vakna en gång i timmen i natt för att gunga sängen lite (vyssanlull-fötterna är guld värda)
Jag la mig och sov i fotändan så jag bara kunde sträcka ut armen och gunga lite och det verkar bli samma sak i natt för nu gnäller hon va 20:e minut men hon är ju så tät och snorig stackarn. Men jag hoppas hon sover i alla fall, hoppas kan man ju :P

Igår blev det nåt konstigt med mig igen, började helt plötsligt kallsvettas och började må illa. Kändes nästan som att jag ville spy fast ändå inte. Gick in i badrummet och efter en stund kikade N till mig, då satt jag på badrumsgolvet och var likblek i ansiktet, svetten bara rann av mig...

Kom fram till att det måste vara för att jag åt för dåligt igår i uppsala. N kom med en hårdbrödskiva till mig så där satt jag p toagolvet och åt hårdbröd. Lyckades i alla fall bli så pass pigg att jag orkade gå till sängen och lägga mig.

Idag är jag inte heller riktigt 100 och jag ser inte fram emot imorgon om den här natten ska krångla. Då blir det nog verkligen till att passa på att lägga sig när lilltjejen sover, om hon vill sova. Det ville hon knappt idag.

Man känner sig så hjälplös när ens lilla hjärta är sjuk. Nässugen och saltlösningen blir hon skitförbannad på och det går ju inte direkt att förklara för henne att det blir bättre... Ändå har som sagt lilltjejen varit väldigt lite sjuk (hittills) peppar peppar. Men jag hoppas att hon blir bättre snart.