Lilltjejen somnade sent idag, tjugo över nio. Jag som hade massvis att göra (såklart)

La dock allt åt sidan för att köra ett träningspass även fast det egentligen var alldeles för sent. Men jag kände att jag behövde det, jag har gått med grästrimmern halva dagen idag och även rensat ogräs och jag började få en sån fruktansvärd värk, sist jag fick värk körde jag ett träningspass och då lättade värken så vi får se hur det blir nu.

Blev dock lite besviken, det gick alldeles för lätt och jag blev knappt svettig, eller jo, när jag stod på alla fyra och körde triceps blev jag lite svettig i pannan men det var liksom it. Man vill ju känna att man får ta i, att svetten nästan rinner.

Så nu ska jag leta fram fler vikter och lägga på lite mer på stången, sen häller jag nog i mig en celsius innan nästa träningstillfälle (vilket blir på tisdag eller på torsdag, imorgon är det vilodag)

N sa dessutom idag att jag börjar få muskler, det gillas :) Och framförallt, det behövs. Jag är alldeles för klen :P

Häromdan köpte vi en ny lampa till vardagsrummet (eller ny och ny, vi hade ingen där)

Ååå den är så fin så fin. Jag älskar den här lampan.

Den kommer bli mycket snyggare i det nya vardagsrummet där allt kommer att gå i svart/vitt.  

Så fort lilltjejen ser en fyrhjuling så ska hon såklart åka. Hon är galen i allt med motor. Kommer N med grävarn springer hon dit direkt och ska upp och sitta.

Med andra ord så om några år kommer vi att måsta köpa nån liten fyrhjuling åt henne. Då kan vi ju passa på att köpa en åt mig också så att alla tre har en, just nu har vi ju bara en :P

Att vara i garaget med pappa kommer nog att vara mycket roligare än att vara med mamma, fast det finns hopp, hon vägrade ju åka ifrån stallet sist vi var dit hon kunde klappa hästarna i evigheter.

Känslan ifrån förra inlägget är inte lika stark längre. Just nu går det helt plötsligt rätt bra.

Innerst inne är jag en liten skitunge som blir så jävla arg så fort nånting inte går så som jag vill att det ska gå. Men efter 30 minuter ungefär så lägger sig känslan och den "vuxna" delen av mig tar över ;)

I alla fall, det jag skulle komma till. Idag var jag på stan. Insåg igår när jag tränade att jag inte längre kunde ha mina träningskläder i stolek XL så jag åkte ner på H&M för att kika lite. Kom hem med ett par byxor i storlek S (hör och häpna, och bra satt dom, inte för tajt och inte för pösigt) och även ett linne i storlek M, även om jag kunde ha S så valde jag M eftersom att jag inte direkt gillar superåtsittande kläder när jag tränar.

Kom även hem med dessa:

I början tyckte jag inte att dom var så fina, men ju mer jag ser dom desto läckrare blir dom i mina ögon, allra helst på. Fast jag föredrar nog byxor till dom så att det blommiga tonas ner lite och inte syns så mycket. Dessutom var dom ju så grymt sköna att gå i, känns inte ens att det är klack på dom, underbara.
En favorit i sommar kanske?  

Just nu känns det som att jag ska dö av tristess. Jag har så jävla tråkigt. Jag vill göra nånting, träffa folk men just nu så går det ju inte.
Lilltjejen sover och N ja han är inte hemma. Han kommer nog inte hem förrän i natt nån gång, runt tolv i bästa fall.

Skulle jag göra nåt så går bussen in till stan kl elva, och då är han garanterat inte hemma.
Visst det är underbart med barn och jag älskar lilltjejen över allt annat men ibland så känner jag mig bara så jävla låst.

Dagtid så försöker jag dra i trådar lite här och där, för det är ju då jag har möjlighet att hälsa på folk eller hitta på nåt. Ibland så får jag respons, ibland inte. Och tyvärr så ledsnar jag då och försöker inte mer.

Men ibland vill man ju faktiskt göra nåt på kvällstid också, precis som förr. Träffa folk, människor man inte känner, gamla bekanta. Tyvärr är oftast min tajming så dålig så att N inte är hemma just då. Vilket är lite typiskt.

Jag har lite panik över att börja jobba igen, för då kommer all min tid gå åt till att jobba, sköta hemmet, ta hand om lilltjejen och förhoppningsvis kan jag skjuta in lite träning och nån ridtur här och där. Sen kommer det att vara fullt. Rädslan över att jag ska bli ännu mer isolerad finns där hela tiden, för ibland så känner jag mig rätt ensam om sanningen ska fram.
Fast ändå så vet jag att det bara är en känsla jag har, för även om jag har haft hur många vänner omkring mig som helst så har jag perioder när jag känner mig ensam ändå. Det bara är så.

Men nä, att sprätta en dyr vinflaska och bara ta nåt glas känns lite dumt (måste köpa hem lite billigt vin) men nån cider ska jag väl kunna unna mig i alla fall, eller varför inte en rom och cola. BTW så har vi gett upp dieten nu i ca 10 dagar. sen kör vi igen. Ibland måste man chocka kroppen lite ;)

Tänkte på en sak idag, det där med att vara en hönsmamma... Det måste ju vara så sjukt jobbigt. Visst som förälder oroar man sig ju alltid, det är ju inte det men att vara sådär extremt nojjig över allt.

Våran lilla tjej är t.ex en riktig klätterapa. Jag hindrar henne inte från att klättra, jag sitter inte med andan i halsen. Hon får klättra, men hon får även känna hur det känns om hon skulle ramla ner (nu klättrar hon ju inte direkt två meter upp utan hon klättrar mer på stolsbenen och ramlar kanske 2 dm eller ramlar ner från soffan)

Man kan inte skydda sina barn från allt, på nåt sätt måste dom få lära sig den hårda vägen.

Sen är det ju så också med t.ex vaccinationer, visst dom gör ont, en stund. Men det är ett nödvändigt ont. Jag sitter inte där och nästan gråter för att dom ger henne en spruta för jag vet att det går över och hon glömmer bort det minuten senare. Men visst lider jag med henne och det gör ont i mammahjärtat efteråt om hon får ont och man inte kan förklara varför, men jag sitter inte med gråten i halsen för smågrejer direkt.

Jag är varken en hönsmamma eller en curlingförälder. Lilltjejen vet redan nu att vill hon ha något får hon hämta det själv (om hon når förstås) hon hjälper till att städa undan sina saker, hämtar sina skor eller sin mössa själv. Men visst, det kanske bara är en period men jag vägrar bli en sån som ska serva med allt.

Dom säger ju det att första barnet typ kväver man, man är nojig över allt och gör allt för att barnet ska gå igenom livet så lätt som möjligt. 
Andra barnet, ja då släpper man på tyglarna lite... och så kommer tredje barnet. Tredje barnet ska vara glad om den får mat, (skämt åsido) tredje barnet får slå sig, gå sin egen väg, lära sig själv, vill man ha något så får man ta det. 
Jag själv är tredje barnet, och jag överlevde ju :P Nu var ju jag förvisso rätt klantig också, eller var och var, jag är...

Nä jag tror inte på det där med att kväva sina barn eller göra allt för dom. Jag tror att dom då i framtiden kommer att få det svårt, har man alltid fått uppassning förväntar man sig att alla ska passa upp på en.
Men det är en fin linje mellan att älska lagom eller för mycket. Att kväva sina barn med kärlek eller släppa lagomt på tyglarna och låta dom växa själva som individer.   

Är lite barnfri nu såhär mitt på dagen, mamma tog lilltjejen och gick iväg. Jag tänkte försöka få nåt jobb gjort, men det är ju sååå segt att komma igång. Fast jag vet ju att när jag väl sitter där så rullar timmarna iväg...

Har i alla fall kört ett bodypump-pass nu på morgonen, även hunnit få i mig lite lunch och tagit en välbehövlig dusch.

Funderade ett tag på att åka ner på jobbet och sätta mig, men jag tror att jag gör klart allt jag kan göra här hemma först så åker jag ner sen nån dag och gör det som ska kompletteras.

Har även hunnit med att beställa hem två vinflaskor från systemet. Skulle ta ca en vecka att få hem dom. Det vita vinet gick inte att beställa från hemsidan så jag får väl höra efter om det när jag hämtar ut dom här två.