Häromdan köpte vi en ny lampa till vardagsrummet (eller ny och ny, vi hade ingen där)

Ååå den är så fin så fin. Jag älskar den här lampan.

Den kommer bli mycket snyggare i det nya vardagsrummet där allt kommer att gå i svart/vitt.  

Så fort lilltjejen ser en fyrhjuling så ska hon såklart åka. Hon är galen i allt med motor. Kommer N med grävarn springer hon dit direkt och ska upp och sitta.

Med andra ord så om några år kommer vi att måsta köpa nån liten fyrhjuling åt henne. Då kan vi ju passa på att köpa en åt mig också så att alla tre har en, just nu har vi ju bara en :P

Att vara i garaget med pappa kommer nog att vara mycket roligare än att vara med mamma, fast det finns hopp, hon vägrade ju åka ifrån stallet sist vi var dit hon kunde klappa hästarna i evigheter.

Känslan ifrån förra inlägget är inte lika stark längre. Just nu går det helt plötsligt rätt bra.

Innerst inne är jag en liten skitunge som blir så jävla arg så fort nånting inte går så som jag vill att det ska gå. Men efter 30 minuter ungefär så lägger sig känslan och den "vuxna" delen av mig tar över ;)

I alla fall, det jag skulle komma till. Idag var jag på stan. Insåg igår när jag tränade att jag inte längre kunde ha mina träningskläder i stolek XL så jag åkte ner på H&M för att kika lite. Kom hem med ett par byxor i storlek S (hör och häpna, och bra satt dom, inte för tajt och inte för pösigt) och även ett linne i storlek M, även om jag kunde ha S så valde jag M eftersom att jag inte direkt gillar superåtsittande kläder när jag tränar.

Kom även hem med dessa:

I början tyckte jag inte att dom var så fina, men ju mer jag ser dom desto läckrare blir dom i mina ögon, allra helst på. Fast jag föredrar nog byxor till dom så att det blommiga tonas ner lite och inte syns så mycket. Dessutom var dom ju så grymt sköna att gå i, känns inte ens att det är klack på dom, underbara.
En favorit i sommar kanske?  

Just nu känns det som att jag ska dö av tristess. Jag har så jävla tråkigt. Jag vill göra nånting, träffa folk men just nu så går det ju inte.
Lilltjejen sover och N ja han är inte hemma. Han kommer nog inte hem förrän i natt nån gång, runt tolv i bästa fall.

Skulle jag göra nåt så går bussen in till stan kl elva, och då är han garanterat inte hemma.
Visst det är underbart med barn och jag älskar lilltjejen över allt annat men ibland så känner jag mig bara så jävla låst.

Dagtid så försöker jag dra i trådar lite här och där, för det är ju då jag har möjlighet att hälsa på folk eller hitta på nåt. Ibland så får jag respons, ibland inte. Och tyvärr så ledsnar jag då och försöker inte mer.

Men ibland vill man ju faktiskt göra nåt på kvällstid också, precis som förr. Träffa folk, människor man inte känner, gamla bekanta. Tyvärr är oftast min tajming så dålig så att N inte är hemma just då. Vilket är lite typiskt.

Jag har lite panik över att börja jobba igen, för då kommer all min tid gå åt till att jobba, sköta hemmet, ta hand om lilltjejen och förhoppningsvis kan jag skjuta in lite träning och nån ridtur här och där. Sen kommer det att vara fullt. Rädslan över att jag ska bli ännu mer isolerad finns där hela tiden, för ibland så känner jag mig rätt ensam om sanningen ska fram.
Fast ändå så vet jag att det bara är en känsla jag har, för även om jag har haft hur många vänner omkring mig som helst så har jag perioder när jag känner mig ensam ändå. Det bara är så.

Men nä, att sprätta en dyr vinflaska och bara ta nåt glas känns lite dumt (måste köpa hem lite billigt vin) men nån cider ska jag väl kunna unna mig i alla fall, eller varför inte en rom och cola. BTW så har vi gett upp dieten nu i ca 10 dagar. sen kör vi igen. Ibland måste man chocka kroppen lite ;)