Helt ärligt så trodde jag inte att mat och levnadsvanor kunde spela sån här stor roll i hur man mår.

Visst jag har det bättre nu än innan, betydligt bättre men jag har haft det bra förut också men innerst inne har jag alltid mått skit.

Innan jag blev gravid, när jag vägde 24kg mer än jag gör nu så mådde jag inte alls bra. Jag hade sällan matlust och när jag väl hade matlust så vräkte jag i mig.

Mat var jag inte alls sugen på utan istället kunde jag ta en näve chips som mellanmål och höll energinivån uppe med läsk.

Jag hade ännu mer ont i kroppen än vad jag har nu, alltså i lederna. Och hela tiden kom offertankarna, om varför just jag, varför det hände mig, varför varför, och jag försökte desperat leta svaren i varför jag mådde så dåligt när jag egentligen hade det rätt bra, jag ältade det som varit och trodde att det var anledningen till att jag mådde som jag mådde.

Sedan började jag lägga om matvanorna lite, jag såg till att även om jag inte var sugen på mat så försökte jag peta i mig mat regelbundet till frukost, lunch och middag. Jag försökte ta en promenad lite då och då även om det tog emot något så fruktansvärt (jag var så sjukt jävla lat)
Detta ledde till starten på min viktnedgång. När jag hade gått ner 8kg blev jag gravid, paniken kom "tänk om jag går upp 20kg"

Jag mådde rätt okej ändå i början av graviditeten, spydde 2 gånger tror jag på hela tiden, men illa mådde jag och mat hade jag svårt att äta i ca 2 veckor så jag levde på nyponsoppa men efter det gick det bra.

Jag vägde in mig på MVC och hon talade om för mig att jag skulle försöka att inte gå upp så mycket i vikt (och det är ju väldigt enkelt att säga) så jag gick därifrån i ännu mer panik.

Jag tappade ytterligare 8kg i vikt under första tiden, vilket egentligen var bra för det lugnade mig lite men å andra sidan åt jag regelbundet och var noga med vad jag stoppade i mig, jag hade ju någon annan att tänka på också. Till sist någonstans i v. 30 eller nåt sånt började det sakta öka på vågen och när jag vägde in mig på förlossningen vägde jag precis som vid invägningen på MVC, jag hade alltså gått upp 8kg.

Dagen efter lilltjejen kom till världen ställde jag mig på vågen på BB, 7 av dom 8kg jag gått upp under graviditeten var borta och när vi kom hem fortsatte jag tänka på vad jag stoppade i mig. Människor runt omkring mig talade om för mig att om man ammade så går man ner i vikt (vilket man också gör, äter man normalt och ammar går man ner) Det fick mig att snöa in mig totalt på amningen även fast den inte fungerade så efter en vecka av gråt och skrik gav vi upp, helt ärligt så hade jag vetat det jag vet idag hade jag gett upp andra dagen.

I alla fall, kilona fortsatte rasa och jag stannade när ytterligare 9kg var borta. Jag fortsatte sköta maten men det stod stilla på vågen. Jag mådde däremot mycket bättre, jag var piggare och gladare.
Efter några månader började fusket komma tillbaka och jag "unnade" mig saker alldeles för ofta och vips så stod det +4 på vågen igen det var då jag bestämde mig för att jag faan ska nå min målvikt och inte stanna upp och bara glida med, dessutom var mina blodsockerfall inte att leka med grinigare människa får du leta efter.

Det var då jag började med LCHF, första dagarna gick skitbra, 3:e dagen kom sockerabstinensen och den var fan inte att leka med. Men efter 10 dagar mådde jag kanon och jag tappade de 4kg som jag hade gått upp.

Nu har jag stått stilla sedan dess, men jag har tappat en massa cm runt om hela kroppen, det känns att den börjar formas om och jag hoppas att det börjar gå neråt på vågen snart igen.

I alla fall det jag ville komma till var att kosten har större inverkan i hur vi mår än man kan tro.
Mina "problem" eller vad man ska kalla det finns fortfarande kvar, tankarna finns kvar, mitt förflutna har inte ändrats MEN jag mår mycket bättre och därför har det inte lika stor betydelse i mitt liv.

Jag har inte fått hjälp på något sätt utan jag ser helt enkelt till att kroppen mår bra och får vad den behöver, så har resten skött sig själv. Mår inte kroppen bra mår inte psyket bra och tvärtom men det är betydligt enklare att börja med att se till att kroppen mår bra istället för att jobba i flera år med att försöka reda ut allt trassel i huvudet för under den tiden kommer kroppen bara att må sämre och sämre och till sist befinner du dig i en ond cirkel som är svår att ta sig ur (tro mig jag vet)

Detta blev ett rätt långt inlägg men för att fatta mig kort: Stoppar du i dig en massa skit kommer du att må skit. Så enkelt är det.