Fan jag saknar dig...

Den 17:e har det gått 1 ½ år, det känns som om det vore förra veckan vi satt där på kliniken och såg dig somna in. Sorgen är fortfarande lika stark, när ska det gå över?

Jag skiter i om somliga anser att det är löjligt att sörja ett djur, Rocky var mer än bara en hund...
Jag är helt säker på att utan honom hade jag inte klarat allt, jag vet inte hur många nätter han lät mig sitta på golvet och snörvla i hans päls. Han fanns där när livet var som värst, han var min bästa vän, min enda trygghet just då.

Vi kunde promenera i timmar mitt i nätterna ibland, bara han och jag i tystnaden av en sovande stad.  

När jag var ledsen låg han alltid bredvid sängen tills jag somnat, vaknade jag på natten kom han in igen och la sig tills jag somnat om (och jag vaknade många gånger per natt under den tiden)
Hade jag en mardröm visste jag att han fanns där när jag vaknade, för det gjorde han, på nåt sätt visste han (eller hörde) när jag drömde mardrömmar och då la han sig på sin plats bredvid sängen igen. På den tiden avlöste mardrömmarna varandra, nu är det bättre även om dom kommer tillbaka i perioder.

Men jag vet att vi ses igen, på andra sidan regnbågsbron. Tills dess tänker jag njuta av livet, av det jag har även om han alltid finns där i tankarna.

Jag har det bra, jag har N och Indra, jag har allt jag någonsin velat ha. Någon som ger mig trygghet och kärlek, som tröstar och på nåt sätt förstår även fast jag inte alltid säger vad som är fel, och så världens underbaraste tjej såklart även fast hon är lite trotsig just för tillfället ;)