Lite dålig på att skriva nu men jag har helt enkelt annat för mig, jag har inte lust att sitta vid datorn... Har bara en sån period.

Det känns fortfarande underbart att vara hemma, jag har ny energi och känner mig som en helt ny människa. Igår var jag på mitt första föräldramöte på dagis, N var också med. Lilltjejen satt och la pussel medans. Dom frågade lite om hur vi kände angående 3-dagarsinskolningen och hur vi uppfattade dagiset som helhet och hur vi tyckte om sättet dom jobbade på. Jag sa direkt att jag var helnöjd. Det känns så jävla bra. Jag känner mig 100% trygg med att lämna ifrån mig det bästa jag har i deras händer.

Även om man ibland kommer dit eller går och man hör att någon skriker så vet man ju att det finns en anledning till det. Dom låter ju inte barnen skrika i flera timmar heller.

Jag förstår precis, för inte daltar jag med lilltjejen när hon är på trotshumör och slänger sig på golvet och skriker heller, då får hon skrika ur sig i 20 sekunder och sen inser hon att det inte är någon idé och så får jag en kram och sen är det bra. (förstå mig rätt nu, vi bråkar inte utan jag säger "nu tar vi på oss byxorna och går ut" och då kommer det världens illvrål om hon är på det humöret, sen är det bra och hon klär glatt på sig byxorna. Samma sak är det t.ex om jag ska laga mat och jag ber henne gå ner från pallen efter att jag knäppt igång spisen (hon brukar hjälpa till med matlagningen, eller ja hjälpa på sitt sätt) och då blir hon förbannad i några sekunder sen går hon och leker med sina saker.

Ibland så funderar jag på om det är nå fel på mig som inte är en hönsmamma, jag sitter inte på nålar när lilltjejen far runt här hemma, hon går i trappor och klättrar (jag står ju bakom utifall såklart men hon får klättra själv) Jag har inge problem med att lämna henne och även om hon skulle bli ledsen när jag går så är jag inte en sån som slänger mig på telefonen direkt när jag kommer till jobbet för att kolla om allt är bra. Jag vet ju att dom ringer om något skulle vara fel. Sen ser jag ju att lilltjejen trivs jättebra där, skulle det vara nåt så märker jag ju det på henne.

Samma sak när jag var borta nu, lilltjejen blev sjuk men jag kände mig helt trygg även fast jag var så långt bort. Jag vet ju att dom här hemma kan ta lika bra hand om henne som jag kan. Även om jag saknade henne såklart men jag var inte sjuk av oro. Jag kunde ju ändå inte göra nåt åt saken.

Ändå säger dom att man curlar och överbeskyddar första barnet, men jag antar att jag helt enkelt inte är sån som person. Jag tror inte på att sopa mattan framför barnen och gör allt för att dom inte ska stöta på hinder i livet, då gör man barnen en björntjänst. Dom måste få uppleva livet på sitt sätt, på gott och ont.

Vi fick i alla fall höra att lilltjejen verkade vara ett väldigt tryggt barn och att hon har funnit sin plats i gruppen. Okomplicerad och väldigt lättsam är hon. Mammas älskade lilla tjej.