Idag fick vi komma hem. Även om det bara var en natt på sjukhus så känns det underbart att vara hemma. Att ha ett barn instängt på ett rum på ca 10 kvm är inte så kul, även om hon är sjuk så blir hon ju såklart rastlös och vill gå ut. Hon är ju van vid att röra sig fritt ute och även runt i lägenheten.

I alla fall så är hon piggare idag, sen om det är för att hon får smärtstillande så att hon i alla fall kan dricka och äta lite eller om hon börjar bli bättre är svårt att säga. Febern har gått ner i alla fall så det är på rätt väg.

Men även fast hon är sjuk så blev hon såhär glad när mamma gick och hämtade papper och pennor så att hon kunde få rita:

Vi får helt enkelt köra på med medicinen i några dagar och sen försöka kolla efter om blåsorna lagt sig. Jag fick ett intyg i alla fall så jag blir hemma hela den här veckan också, sen hoppas jag att hon är frisk.
Även jag klättrar nämligen på väggarna här hemma :P    

Det måste vara fruktansvärt att ha ett svårt sjukt barn. Hur orkar föräldrarna? finner dom nån inre styrka eller bryter dom ihop inombords?
Rädslan och paniken jag kände när läkaren berättade om vad dom försökte utesluta går inte att beskriva. Likaså lättnaden när läkaren berättade att proverna var okej och att hon inte hade den sjukdomen utan bara en del av symtomen vilket också är symtom för en hel del andra sjukdomar och virus.

Tack för alla snälla ord, även om det inte var så illa som det verkade i början så blev jag livrädd. Tack för att ni bryr er på ett eller annat sätt.

Natten fick spenderas på hudiksvalls sjukhus.

Läkarna misstänkte kawasakis sjukdom, en ovanlig men allvarlig sjukdom som kan påverka hjärtat. Efter flera rör blod, två ekg:n, en halsodling och ett urinprov kom dom fram till att vi kunde pusta ut. Lilltjejen har en väldigt kraftig virusinfektion som har angripit hela kroppen. Hon har blåsor i munnen och i halsen, prickar på hela kroppen, blåsor på tummen och ner i handen samt ont i lederna och feber.

 Läkarna skrämde mig rätt ordentligt där ett tag och jag var nära att brista ut i gråt.

Vi fick stanna över natten ändå då dom ville ta fler prover nu på morgonen. Ser proverna bra ut får vi åka hem.

Lilltjejen har varit så otroligt duktig. Läkare har fått klämma och känna på henne, kollat henne i öronen, tagit en halsodling (även om just den gjordes under vilda protester) stuckit henne i fingret, satt ett sånt där rör i handen på henne så att dom kan tappa ut mer blod till fler prover, tagit två ekg:n och ändå har hon bara blivit ledsen när dom tog halsodlingen och när dom höll fast henne för att sticka in röret i handen. Just då var hon extra duktig då hon slutade gråta så fort hon stuckit, men hon fick gräva lite då blodådran slank undan, men lilltjejen satt alldeles tyst och bara tittade när sköterskan grävde runt i handen på henne. Fan ungen är ju duktigare än vad jag är :P

Det vi får göra nu är att vänta ut viruset, dom sätter ju inte in nå pencillin eller nåt mot virus så det enda vi kan göra är att försöka få i henne vätska och glass.
Hon måste ju ha jätteont i halsen och i munnen så mycket blåsor som hon har, och ändå säger hon ingenting utan är glad ändå... Det enda som är är ju att hon inte velat äta de senaste dagarna och jag förstår henne.

Vi får helt enkelt köra på saft, fruktsoppa och glass. Sånt får man när man är sjuk och inte kan äta annat. Då får man sånt som är gott och som man tycker om.

Tack mamma för att du följde med igår. Jag behövde ditt stöd.