Idag var det begravning. Jag gillar inte begravningar (men vem gör det?)
Vi åkte dit till halv ett. Allt var dukat och klart sen igår så jag kramade om mina systrar, småpratade lite och sen gick vi till kyrkan.

Det var så fint, precis när begravningsakten började lyste solen in genom fönstren och lyste upp hela kyrkan.
Två psalmer sjöngs och så sjöng A två låtar. Hon sjöng så jävla fint.

Det var dessutom en jättebra präst, han pratade så personligt, på något sätt direkt till en. Han pratade om att döden kanske inte var slutet utan istället början på något, något större. Att livet var en resa mot ett mål och det efter döden var målet.
Han gjorde en liknelse som fastnade vid mig (och jag är inte kristen på något sätt alls) Han sa att livet var likt ett skepp som befann sig på ett hav. Ibland stormade det riktigt mycket, och ibland sken solen, det var livets lyckliga dagar då solen sken. Skeppet var påväg mot en hamn, hamnen var inte slutstationen utan där kunde allting börja på riktigt. Resan dit var livet, hamnen var döden, det som hände efter man nått målet var livet efter döden.

I alla fall så var det så fint, men att se mina älskade systrar så ledsna var så sjukt jobbigt. Att se dom gråta och ta farväl av sin pappa gjorde så ont i mig. Det var först då tårarna kom, när jag såg och kände deras smärta.

Deras pappa skulle ha fyllt 61 år nu i januari. Han lämnade livet alldeles för tidigt.

Det har varit en ganska tuff dag idag, mycket känslor men ändå mycket tacksamhet. Jag är tacksam för att jag har dom jag har i mitt liv.
Lev varje dag som om den vore den sista.

Vila i frid Håkan.