Det är verkligen inte min dag idag, vaknade med världens huvudvärk, kaffet hjälpte inte ett skit. Men efter lite magnecyl koffeinbrus så gick det till sig.

Lilltjejen somnade vid nio och jag passade på att ducha, efteråt pratade jag med åsa medans jag fixade iordning mig och då låser sig telefonen. Dels så blev det på nåt sätt två samtal öppna, sen blev det helknas och även fast åsa la på så stängdes inte samtalet ner. Spelade ingen roll vad jag gjorde samtalet tickade på ändå även fast vi inte pratade.
Blev förbannad och plockade ur simkortet, men det fortsatte ändå.
Öppnade telefonen och försökte hitta ett sätt att pilla ur batteriet (det går ju inte på x10 mini så där gick jag bet) Så då fick jag försöka sätta mig och läsa på istället.

Tydligen finns det en liten knapp nere till vänster som man kan hålla in för att reset:a telefonen men det fungerade inte för mig. Då kunde man istället hålla in mittenknappen och avstängningsknappen samtidigt så startade mobilen om. Och det fungerade tack och lov.

Dessutom kommer jag inte in på facebook varken via mobilen eller via datorn... skitgrejer...

Gnälligt inlägg jag vet, men det är verkligen inte min dag idag...

Det jag är mest rädd för är att mista någon som står mig nära, då och då kommer den tanken upp och jag får nästan panik.
Min syster miste sin sambo väldigt hastigt för 10 år sedan, han lämnade henne och två små barn efter sig och helt ärligt så är jag livrädd för att det ska hända mig, jag är även rädd för att något ska hända lilltjejen. Jag kollar så att hon andas flera gånger per kväll även fast hon snart är 9 månader. Men det är ungefär samma sak med mina föräldrar, systrar eller andra närstående, jag är verkligen livrädd för att någon av dom ska gå bort.

Jag är inte så bra på att hantera sorg, och jag är en ganska känslosam människa som väldigt lätt blir berörd. Jag menar det har snart gått 8 månader sen vi tog bort Rocky och det gör fortfarande så jävla ont i hjärtat, och då är det en hund vi pratar om...

Pratar man rädslor som i fobier så är min största fobi ormar. Jag kan inte se ormar på tv, jag drömmer mardrömmar om dom, det är så illa att jag faktiskt har funderat på hypnos eller nåt. I våras när jag var ute och gick så låg det en huggorm på vägen, jag fick snällt så och vänta tills en traktor kom och körde förbi så att ormen ringlade iväg. Efter det tog det 3 månader innan jag gick den sträckan igen och jag tror att jag hade mardrömmar bra länge.
Jag har försökt vänja mig vid dom då jag har haft vänner som har haft ormar, men det fungerar inte, det resulterar bara i månader av mardrömmar...

En annan rädsla är vatten, tar någon tag i mig när jag t.ex simmar får jag panik, åker jag båt vill jag helst se land, och jag tycker inte alls om när jag inte ser eller når botten.
Detta tror jag beror på att jag som liten var väldigt nära att drunkna.
Jag hade ett svagt minne när jag var liten, så svagt att jag inte visste om det var en dröm eller verklighet. Så jag frågade mamma om jag nån gång spytt över kanten i barnpoolen på iggesunds badhus, och mycket riktigt så hade jag det.
Dom fick upp mig i sista sekunden men jag hade svalt så mycket klorvatten att jag spydde som en idiot.
Det och när jag körde in med en bob in i ett träd som 3,5 åring och svimmade för första gången är faktiskt två av mina första minnen.