Våran lilla tjej är en riktig bokmal, hon älskar böcker...

Såhär satt hon i bilen när vi åkte från andåsen/älvros.
Ska nog ta och lägga några böcker i bilen så att hon har att roa sig med, hemma kan hon också sitta och läsa, rätt vad det är så blir det knäpptyst och när jag går och kikar efter kan hon sitta under skötbordet eller i soffan och läsa bok alldeles själv.
Men ibland vill hon förstås sitta i knä och läsa, eller bläddra rättare sagt för hon vill inte kolla länge på varje uppslag, kika och peka sen ska hon bläddra :) 

Idag kände jag ett lyckorus när jag ställde mig på vågen. Delmål 2 är nu uppnåt och jag har "bara" 5kg kvar till det tänkta slutmålet. Fast vi får se när jag väl är där om jag nöjer mig eller om jag vill ner lite till, det beror på hur kläderna sitter och om jag hamnar mellan två storlekar...

Snart väger jag lika lite som jag gjorde i gymnasiet, inte när jag var "sjuk" då men när jag slutade gymnasiet som 19 åring. Ska leta tag i nån bild från balen då så får ni se hur jag såg ut. Hade lite mindre tuttar och lite plattare mage, och mindre röv... men jag kanske krymper dit igen. Tyvärr blir ju som sagt tuttarna mindre också men än så länge sitter dom på plats i alla fall ;)

Jag har nu totalt gått ner 30kg, nu räknar jag från vikten innan jag blev gravid då jag vägde som mest, graviditetskilona försvann ju lixom direkt så dom kan man ju inte räkna med (gick ju ner 8, sen upp 8 och sen försvann dom 8 igen nån vecka efter)
Känner mig faktiskt lite stolt och lite duktig...
Egentligen, fatta hur mycket 30kg är, shit vad tung och stor jag var förut... jag är fortfarande inte smal utan har en hel del kurvor och skulle nog lugnt kunna gå ner 10kg till utan att kunna se mig själv som smal...

Nä, nu ska jag och lilltjejen åka och handla...

Ska även på apoteket, min nacke vill inte riktigt vara med idag, jag kunde inte ens ha min bikini som man knyter bak i nacken...
Men ikväll blir det ridning, N ska jobba så mamma och pappa skulle ha lilltjejen...

Nya favoritleksaken...

Hon kan leka med dammsugaren hur länge som helst...
brrmmmmm låter hon när hon sitter där :)  

Fyrverkerilådan från nyår fick bli en blomlåda...

Funderar på om vi ska ställa upp locket bara med något, fast det duger bra som det är nu också... Blev rätt fint faktiskt...  

Syrrans svarta springare är tydligen väldigt förtjust i vatten...

Mackapären däremot stod motvilligt bredvid och fick lite stänk på sig. Man kan ju bli blöt om hovarna och det är ju äckligt, eller nåt :P

Skitkul när man kommer i full galopp i skogen och han hoppar åt sidan för en vattenpöl ;)

I messed up again when I tried
You spend all your money and I
And, oh! By the way,
With all you did nothing has changed
So lie like a waste by the side
As everything just falls apart
'Cause everything just fell apart for me

I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my heart

And I don't feel the need to go on
I was happier singing along the way
I had things, I need to say
But now it's like a swallowed tape
That holds up my face from inside
As everything just falls apart
'Cause everything just fell apart for me

So woe is me
Oh woe is me, yeah

I cracked my head and broke my... heart
And the hell of it is what we are
We finish and wish we could start again
Our skin tears away as
Our memories fade with age
And we don't even know 'til it's gone?
But everything just fell apart
'Cause everything just falls apart for me

So woe is me
It all falls apart you see
So woe it me
It all fell apart

I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my heart
Everything just comes down
It falls around me
'Cause, well...
Everything just falls uhhhh

So woe is me
It all falls apart you see
So woe is me
It all fell apart

But I cracked my head and broke my
I cracked my head and broke my
Everything just falls a...

Nu när lilltjejen börjar bli lite över året får jag ofta frågan om det inte är dax för en till.
Och helt ärligt så slits jag mellan mina "planer" och hur verkligheten faktiskt ser ut.
Jag var ju inte en sån som funderade mycket på barn innan, jag hade inga problem med att vänta, men så kom lilltjejen och jag insåg hur underbart det är med barn (jag har aldrig gillat barn innan)
Men ändå så tänkte jag att om jag skulle ha barn så skulle jag vilja ha barn med ca 2 års mellanrum. Jag har ju bara äldra systrar och dom är 6, 8 och 12 år äldre än mig, det är först senaste åren då jag blev över 20 som jag har börjat få bra kontakt med dom (om man bortser från att somliga fortfarande ser mig som en liten snorunge)
Hela min uppväxt har jag sett vilken bra kontakt mina två systrar har (dom som är 6 och 8 år äldre än mig) dom är så nära, och har alltid varit det. Dom umgås, pratar mycket i telefon, ja dom är som bästa kompisar ungefär. Den relationen har inte jag med mina systrar även om jag nu umgås en hel del med den ena och vi faktiskt har kul ihop och vi har "växt ikapp" eller vad man ska säga.

I alla fall så har jag alltid velat att mina barn ska ha den relationen till ett syskon. Den relation jag har saknat. I och för sig så hade jag inte så mycket kompisar då jag växte upp så jag har alltid kännt den saknaden, det kanske hade varit annat om man hade haft många vänner att dela allt med. Men jag tänkte alltid att när jag fick barn så skulle barnet få ett syskon rätt så tätt, så att dom hade max 2 år imellan varandra.

Men som sagt så ser verkligheten annorlunda ut. Lilltjejens första år har varit intensivt med sjukhusbesök och sorg. Lilltjejen var bara en månad då min galla började krångla, i samma veva fick vi ta bort min älskade Rocky, min bästa vän som torkat så många tårar när livet var allt annat än bra. Han var den enda jag hade en period i livet. Sedan blev det sjukhusbesök på sjukhusbesök tills jag fick operera bort gallan (tror det var i augusti/september) hela den sommaren gick jag på morfin mot smärtorna.

Sen är det ju även så, om sanningen ska fram att jag och lilltjejen är mycket själva, eller N är ju hemma ibland och på kvällar och så men ibland kommer han hem när lilltjejen sover. Det är ändå jag som tar alla vakennätter, i stort sett alla nattningar, det mesta är det jag som tar hand om även när det gäller lägenheten, handla mat, laga mat, ja allting sånt....

Det är tufft men jag vet också att det bara är en period...

Det har ju faktiskt gått bra nu hittills, eller tills för några månader sen när tröttheten kom smygandes. Jag är fortfarande så sjukt trött men tror att tabletterna ger lite effekt då jag ibland kan ha lite mer energi.
Men som sagt, det är rätt tufft att vara så mycket själv. Dessutom saknar jag umgänget jag hade innan något så fruktansvärt men jag vet ju även att det är jag själv som isolerar mig (mycket för att jag är så trött just nu)

Men jag är så grymt tacksam för att jag har så många runt omkring som kan tänka sig att passa lilltjejen, ibland så orkar man inte och man måste få göra nånting själv även om det bara gäller 2 timmar i stallet. Det är jobbigt att pussla med barnvakter så fort jag ska göra nånting, jag får dåligt samvete och får för mig att alla tycker det är jobbigt...
Utan alla som passar lilltjejen hade jag inte orkat, så är det bara...

Just nu har jag en sån period då jag trycker i mig värktabletter för att ens kunna stå på benen, jag tror att det är för att jag är så trött och slutkörd som nacken och ryggen säger ifrån.

Så helt ärligt, just nu känner jag inte för att bli på smällen igen, inte heller inom dom närmaste månaderna.
Och nej, det bästa man kan ge sitt barn är inte ett syskon, det bästa man kan ge sitt barn är kärlek och trygghet, alltså en bra uppväxt.
Jag inser att planen spricker, jag skulle inte bli en bra mamma om jag skulle få en till just nu. Det är bättre att lilltjejen får all min energi än att jag ska försöka dela på den lilla energi jag har... Även om det säkert blir bättre framöver så är det inget jag litar på till 100% jag mår inte så bra nu, jag kanske inte gör det om ett år heller...

Dessutom är inte graviditet riktigt min grej, jag trivdes inte alls. Även om jag ser vad som kommer ut av dom där 9 inte allt för trevliga månaderna så är minnet alldeles för starkt för att jag skulle vilja kasta mig in i det igen...

Är det verkligen så hemskt att inte ha barn tätt? Är det så "synd" om barnen som inte får ett hyfsat jämnårigt syskon att leka med?

Jag får lïte dåligt samvete, jag vill ju på något sätt ge henne ett syskon men jag orkar inte, min kropp orkar inte. Jag vet inte om jag någonsinn kommer att orka, så känns det nu... Är jag en sån hemsk mamma då som inte ger mitt barn "det finaste man kan ge"????