Nu när lilltjejen börjar bli lite över året får jag ofta frågan om det inte är dax för en till.
Och helt ärligt så slits jag mellan mina "planer" och hur verkligheten faktiskt ser ut.
Jag var ju inte en sån som funderade mycket på barn innan, jag hade inga problem med att vänta, men så kom lilltjejen och jag insåg hur underbart det är med barn (jag har aldrig gillat barn innan)
Men ändå så tänkte jag att om jag skulle ha barn så skulle jag vilja ha barn med ca 2 års mellanrum. Jag har ju bara äldra systrar och dom är 6, 8 och 12 år äldre än mig, det är först senaste åren då jag blev över 20 som jag har börjat få bra kontakt med dom (om man bortser från att somliga fortfarande ser mig som en liten snorunge)
Hela min uppväxt har jag sett vilken bra kontakt mina två systrar har (dom som är 6 och 8 år äldre än mig) dom är så nära, och har alltid varit det. Dom umgås, pratar mycket i telefon, ja dom är som bästa kompisar ungefär. Den relationen har inte jag med mina systrar även om jag nu umgås en hel del med den ena och vi faktiskt har kul ihop och vi har "växt ikapp" eller vad man ska säga.

I alla fall så har jag alltid velat att mina barn ska ha den relationen till ett syskon. Den relation jag har saknat. I och för sig så hade jag inte så mycket kompisar då jag växte upp så jag har alltid kännt den saknaden, det kanske hade varit annat om man hade haft många vänner att dela allt med. Men jag tänkte alltid att när jag fick barn så skulle barnet få ett syskon rätt så tätt, så att dom hade max 2 år imellan varandra.

Men som sagt så ser verkligheten annorlunda ut. Lilltjejens första år har varit intensivt med sjukhusbesök och sorg. Lilltjejen var bara en månad då min galla började krångla, i samma veva fick vi ta bort min älskade Rocky, min bästa vän som torkat så många tårar när livet var allt annat än bra. Han var den enda jag hade en period i livet. Sedan blev det sjukhusbesök på sjukhusbesök tills jag fick operera bort gallan (tror det var i augusti/september) hela den sommaren gick jag på morfin mot smärtorna.

Sen är det ju även så, om sanningen ska fram att jag och lilltjejen är mycket själva, eller N är ju hemma ibland och på kvällar och så men ibland kommer han hem när lilltjejen sover. Det är ändå jag som tar alla vakennätter, i stort sett alla nattningar, det mesta är det jag som tar hand om även när det gäller lägenheten, handla mat, laga mat, ja allting sånt....

Det är tufft men jag vet också att det bara är en period...

Det har ju faktiskt gått bra nu hittills, eller tills för några månader sen när tröttheten kom smygandes. Jag är fortfarande så sjukt trött men tror att tabletterna ger lite effekt då jag ibland kan ha lite mer energi.
Men som sagt, det är rätt tufft att vara så mycket själv. Dessutom saknar jag umgänget jag hade innan något så fruktansvärt men jag vet ju även att det är jag själv som isolerar mig (mycket för att jag är så trött just nu)

Men jag är så grymt tacksam för att jag har så många runt omkring som kan tänka sig att passa lilltjejen, ibland så orkar man inte och man måste få göra nånting själv även om det bara gäller 2 timmar i stallet. Det är jobbigt att pussla med barnvakter så fort jag ska göra nånting, jag får dåligt samvete och får för mig att alla tycker det är jobbigt...
Utan alla som passar lilltjejen hade jag inte orkat, så är det bara...

Just nu har jag en sån period då jag trycker i mig värktabletter för att ens kunna stå på benen, jag tror att det är för att jag är så trött och slutkörd som nacken och ryggen säger ifrån.

Så helt ärligt, just nu känner jag inte för att bli på smällen igen, inte heller inom dom närmaste månaderna.
Och nej, det bästa man kan ge sitt barn är inte ett syskon, det bästa man kan ge sitt barn är kärlek och trygghet, alltså en bra uppväxt.
Jag inser att planen spricker, jag skulle inte bli en bra mamma om jag skulle få en till just nu. Det är bättre att lilltjejen får all min energi än att jag ska försöka dela på den lilla energi jag har... Även om det säkert blir bättre framöver så är det inget jag litar på till 100% jag mår inte så bra nu, jag kanske inte gör det om ett år heller...

Dessutom är inte graviditet riktigt min grej, jag trivdes inte alls. Även om jag ser vad som kommer ut av dom där 9 inte allt för trevliga månaderna så är minnet alldeles för starkt för att jag skulle vilja kasta mig in i det igen...

Är det verkligen så hemskt att inte ha barn tätt? Är det så "synd" om barnen som inte får ett hyfsat jämnårigt syskon att leka med?

Jag får lïte dåligt samvete, jag vill ju på något sätt ge henne ett syskon men jag orkar inte, min kropp orkar inte. Jag vet inte om jag någonsinn kommer att orka, så känns det nu... Är jag en sån hemsk mamma då som inte ger mitt barn "det finaste man kan ge"????

Jag vet att jag ibland gnäller på människor som byter blogg hela tiden, men jag är så jävla less på att inte kunna blogga från mobilen på ett enkelt sätt. Därav bloggtorkan då jag sällan sitter vid datorn utan surfar en hel del från mobilen, dessutom...

Jag gruvar mig lite för abstinensen, sockerabstinensen alltså. När jag började med LCHF var den hemsk, två veckor med extrem huvudvärk och trötthet. Sen när jag åt vanligt ett tag och sen började om med LCHF hade jag ingen abstinens alls. Nu har jag ...

Mamma och Pappa tog lilltjejen på en promenad idag, tanken var att jag skulle göra lite nytta här hemma. Får jag nånting gjort? inte ett jävla skit.Efter att ha somnat halv tre i natt, och sen vaknat av lilltjejens hostningar är jag lite trött idag. ...

Nu var det några dagar sen igen, jag är fortfarande helt matt och slutkörd (känns det som i alla fall) Stormen snuvade mig på min sovmorgon eftersom att N blev utringd för att röja väg. Han fick börja med att röja vägen från oss då två träd vält ner....