I morse vaknade vi med 17 grader i lägenheten. I natt gick tydligen en säkring nere i ställverket så vi hade ingen ström till lyset i badrummet, värmepumpen och vattenpumpen. Med andra ord, vi hade heller inget vatten eller kunde spola i toan.

N ringde och nu har dom äntligen fixat det så nu kan vi gå på toa, tvätta håret och fungera som normalt igen :P
Som tur är har vi alltid vatten i kylskåpet så det fanns vatten så jag kunde göra gröt åt lilltjejen och kaffe åt oss, vi gillar båda riktigt kallt vatten så därför har vi minst 2 liter i vattenflaskor i kylen som vi dricker ur hela dagarna istället för att stå och spola i evigheter i kranen. Miljövänligt, tänk vad vatten vi sparar ;)

Nu hoppas jag bara att värmen ska komma igång, tur att det inte är så kallt ute, tänk om det hade varit 25 minus som det faktiskt har varit nu i vinter, då hade det nog varit kallt här hemma 17 grader är ju ändå inte så farligt, en extra tröja och ett par tofflor så.  

Stora tjejen ute på promenad idag:

Fan vad tiden går fort, och vad stor hon har blivit helt plötsligt.
Tänk att hon blir ett år om 19 dagar. 

Igår när vi var ute och åkte för att få lilltjejen att sova lite såg vi 7 st rådjur.

Mitt på vägen stod dom, sen flyttade dom sig några meter in i skogen där dom stog kvar som 7 st fån ungefär :P

Lite tufft ändå att dom var så nära och så många. Vi har ju 4st här i byn också som dräller omkring men 7!!! 

Jag har tänkt på det där med pengar, och att folk tror att man kan köpa lycka.

När jag växte upp hade vi det inte sådär superbra ställt, visst vi var väl inte superfattiga heller men med 4 döttrar boendes hemma så kan jag tänka mig att det gick en del pengar. De flesta av mina kläder var ärvda, jag ärvde cyklar eller så köpte vi dom begagnade, kläder köptes in på klädbytardagar osv. Och det är absolut inget fel med det, missuppfatta mig inte nu.

Jag kommer ihåg en gång då jag hade fått alldeles nya jeans, jag var så stolt över dom, jag var ute och lekte och halkade på gruset och det blev ett hål på knät. Jag vågade knappt komma hem (inte för att mina föräldrar var elaka eller så utan jag skämdes för att jag råkade halka och mina nya jeans gick sönder, jag kände mig så klantig)
Mamma satte sig direkt vid symaskinen och sydde dit en lapp, och för att det inte skulle se ut som om dom var lagade så sydde hon dit lite fler lappar så att det skulle se lite "coolt" ut. Ungefär som att det skulle vara så.

För hela och rena var vi, inga trasiga kläder eller så. Mina föräldrar gjorde verkligen allt, dom jobbade hårt och sparade in på allt som gick att spara in på. Jag hade klasskompisar som köpte märkeskläder och just då skulle man ha levi´s eller crockerjeans, det var lixom inne. Inget annat dög. Jag ville såklart också ha ett par sånna jeans och jag började spara och när jag var 11 år så köpte jag mina allra första jeans helt själv.

Vi hade en 760 då som jag så väl kommer ihåg, den är skrotad nu för jag kommer ihåg reg.nr och såg att dom sålde delar från den på blocket för nåt år sen.
Vi hade även en mazda en 323F ett tag.

Men ändå fast vi inte hade den nyaste bilen, dom senaste kläderna, dom nyaste cyklarna så var vi ändå lyckliga. Det är så jag faktiskt kommer ihåg det att vi inom familjen ändå var lyckliga. Vi åt helgmiddag ihop, vi åkte nåt år på husvagnssemester (efter att ha sparat hela året skulle jag tro) vi åkte upp till stugan och var där. Vi umgicks i familjen och hade det bra.

Mina systrar som är mycket äldre än mig flyttade så småningom ut, jag blev själv kvar och mamma hade pluggat klart och fick jobb. Pappa fick ett bättre jobb och ekonomin blev betydligt bättre.
Vi köpte en ny bil (som jag för övrigt också kommer ihåg reg.nr på) och vi åkte utomlands några gånger.

Huset vi bodde i då började bli för stort så vi hittade en villa på öster med pool som vi istället köpte. Vi bytte bil igen efter 2 år, och ännu en gång efter 2 år.
Jag fick nya kläder lite då och då, en ny cykel, ja allting förändrades.

Blev vi lyckligare för att vi hade råd att unna oss saker? Inte ett dugg.

Just då tyckte jag självkart att det var underbart, jag menar jag var typ 15 år och fick åka utomlands och fick en massa nya kläder. Men såhär i efterhand så funderar jag över om vi verkligen var lyckligare då än innan. Jag vågar nästan påstå att vi faktiskt var lyckligare flera år tidigare när vi inte hade det lika "bra"

Lycka kan inte köpas för pengar. Pengar är inte framgång.
Framgång för mig är att vara lycklig, att leva ett stabilt liv, ett liv fyllt av kärlek.
Jag anser att jag är framgångsrik just nu, jag har inte gjort någon karriär, jag tjänar inte massvis av pengar men jag känner mig ändå framgångsrik. Jag har en underbar familj, en underbar dotter, massvis av kärlek omkring mig.
Det är framgång för mig. Framgång för mig är att känna sig lycklig och att må bra. Visst kan säkert pengar hjälpa till ibland, men pengar är inte allt, jag värderar kärlek mycket mer.

Läste i tidningen idag att det var någon som hade klagat igen på bullernivån på hamngatan. Att bullernivån var så hög att den kunde leda till framtida invaliditet.
Jag tycker att det är så fruktansvärt löjligt så det finns inte, det hela grundar i att man är sur på "ungdomarna" som åker bil på nätterna, bränner lite däck och poppar lite musik i sina bilar. Var glad för att ungdomarna åker bil istället för att vandalisera och springa runt på stan. Uppmuntra sånt istället.
Och för fan, i alla tider har folk i den här stan åkt runt på kvällarna och bränt däck (i alla fall sommartid)

Sen är det faktiskt såhär, ska man bo mitt i smeten får man räkna med lite oljud om nätterna, ingen stad sover 7 nätter i veckan. Vill man ha lugn och ro, ja men flytta utanför stan då om det är så.
Min mamma t.ex hon bor mitt i smeten, folk går förbi och skriker, kastar ölflaskor, brandgaraget kör spelningar fram till typ ett på nätterna ibland. Men hon accepterar det för att hon har själv valt att bo i centrum. Hon säger det själv att vill hon ha lugn och ro så får hon flytta någon annanstans hon har själv valt det.

Och att lite bilar gör sånt oväsen så att man blir invalid ja det synar jag. Kanske om det skulle låta så 24 timmar om dygnet, då kan jag förstå det men inte när det händer nån kväll ibland. Då blir du väl lika jävla invalid när tåget susar förbi.

Japp då var det måndag igen, ny vecka, nya möjligheter och så ska kroppen granskas :P

Den här veckan har jag minskat 2 cm runt armarna vilket har räddat hela min dag, jag har alltid haft komplex för mina armar för jag tycker att dom alltid har varit så grova och jag blir så överlycklig när jag ser att jag även minskar där.

Har även tappat 2 cm runt låren och litegrann på vågen :) Jag är ruskigt nära mitt delmål nu dvs 5kg och jag ändrar mig angående min belöning hela tiden (kanske för att jag hittar tillfälliga lösningar hela tiden så just nu är jag inte i behov av ett smyckeskrin) Men går jag ner den här veckan till mitt delmål så vet jag vad det blir, tar det ytterligare en vecka så hinner jag nog ändra mig :P

Är även glad över att det äntligen har slutat storma och blåsa ute, äntligen kan jag gå på en promenad utan att bli skitdålig i nacken.
Appropå nacken så är jag ändå dålig i den sen jag envisades om att bära upp den där förbannade möbeln själv, har varit dålig i flera dagar nu och värktabletterna hjälper inte ett smack. Kan knappt röra på huvudet och varenda gång jag lyfter lilltjejen så bränner det som eld bak i nacken och strålar upp i huvudet, men det går väl över snart hoppas jag.

Idag är i alla fall en bra dag.

När mitt minimonster ändå sover så passar jag på att slänga upp ännu ett inlägg.

Det här är vad jag har att göra med på dagarna:

Lilltjejen visar sin charmigaste sida ;)
Mitt älskade lilla minimonster. Det är ett under att hon satt stilla så länge så att jag kunde fånga henne på bild (sekvenstagning is the shit 4 av 5 kort blir suddiga eller så fångar man bakhuvudet på henne, hur gjorde man innan digitalkameran fanns? snacka om bortkastade pengar att framkalla suddiga kort eller kort med halva barn på) 

Jag har alltid haft lite svårt för puder, tycker det lägger sig som en hinna på hyn och känns lite som att man bär en ansiktsmask, lite kakigt sådär (om ni fattar vad jag menar)

Löspuder har jag haft, transparent sånt för det fungerar och ligger lätt på och inte känns.

Men nu provade jag detta:

Clinique almost powder makeup - och dra mig baklänges vilket underbart puder. Känns knappt, hyn blir verkligen sammetslen och det täcker sådär lagomt (tonar ner röda partier men hyn lyser ändå igenom, man ser inte påspacklad ut)

Jag har inte direkt perfekt hy, jag har ärr fulla hakan sen olyckan (fast det ser mest bara ut som en röd rodnad nu efter 10 år) och mina kinder är nästan alltid lite rödspräckliga (eller hur man nu ska beskriva det) 

Men såhär ser jag ut med pudret, det röda på hakan syns knappt (tycker jag själv) Kan även tillägga att bilden är knäppt i fönstret så ljuset är inte till min fördel ;) 

Däremot så stör jag mig på min dot i pannan, har haft den sen jag var liten och får ofta höra att jag har en jättefinne i pannan.
Ska jag vara helt ärlig så hade jag två innan olyckan, men den ena skalades bort när jag tog i asfalten. Kan erkänna att jag inte var så fin då med stora delav av ansiktet bortskalat, tack och lov har det ändå läkt bra, jag har ärr här och där men dom syns inte så mycket om man inte kollar väldigt väldigt noga.

Har även färgat om håret, fast det syns inte så bra på bilden då håret är halvblött men det är mer brunt nu än innan. Innan var det mer brunrött.

I alla fall, nu svävar jag bort från ämnet.
Pudret var det. Grymt jävla bra. Prismässigt så är det väl inte det bästa budgetalternativet (från ca 200kr på nätet till 290kr i affären) så där blir det ett litet minus. Men förutom priset så får pudret full pott av mig.