Jag har aldrig varit en sån som haft riktigt många vänner och bekanta, jag har haft några få riktigt nära vänner... men aldrig haft en sån där jättestor umgängeskrets.

Vänner har kommit och gått, några har lämnat sina spår och jag tänker ofta på hur dom har det nu... Vissa har sårat mig något så fruktansvärt och har lämnat djupa sår som jag försökt få att läka, ärren är kvar för att påminna mig om att se upp för vilka jag litar på (ibland hatar jag mig själv för det, jag vill kunna lita på alla tills dom bevisar motsatsen, men det går bara inte) Kanske är det därför jag ibland har lite svårt att få nya vänner, jag granskar dom noga och är jävligt rädd för att bjuda fullt ut på mig själv, allt i rädsla för att jag ska stå ensam och sårad kvar som så många gånger förut.

Men jag är otroligt glad över att jag har de vänner jag har i mitt liv just nu, ni kanske inte är så många och vi kanske inte umgås så ofta men ni förgyller min vardag...
Sedan har jag en vän, en mycket speciell vän, en vän jag har delat mycket med, både tårar, ångest, skratt och glädje. Vi förstår varandra och jag vet att vad som än händer så finns hon bara ett samtal bort.
Jag saknar henne något så enormt sen hon flyttade, men jag blir så jävla glad när jag ser och hör hur lycklig hon är nu... men ibland blir jag lite ego och önskar att hon aldrig flyttat :P
Just i och med att vi nu båda har barn så tror jag att det till och med förde oss närmare varandra, även om vi var nära förut...
Det är lite skumt det där, vi är så nära men ändå så långt ifrån varandra...
Jag har sagt länge nu att jag ska packa in lilltjejen i bilen och åka ner till henne, bara över dan... Ta en dag på stan, äta, fika och shoppa... Men hittills är det alltid något som kommit ivägen...

Men min allra bästa vän finns inte längre med oss...

Jag förstår inte hur det kan vara så svårt att släppa taget och gå vidare...  

Jag tror att det är för att innerst inne så vet jag att utan honom hade jag inte orkat, när allt rasade, när jag befann mig på botten var han den enda som fick mig att se ljuset. Jag är inte så stark i psyket som jag borde vara, jag är svag, alldeles för svag...

Tack som fan!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag vet att jag ibland gnäller på människor som byter blogg hela tiden, men jag är så jävla less på att inte kunna blogga från mobilen på ett enkelt sätt. Därav bloggtorkan då jag sällan sitter vid datorn utan surfar en hel del från mobilen, dessutom...

Jag gruvar mig lite för abstinensen, sockerabstinensen alltså. När jag började med LCHF var den hemsk, två veckor med extrem huvudvärk och trötthet. Sen när jag åt vanligt ett tag och sen började om med LCHF hade jag ingen abstinens alls. Nu har jag ...

Mamma och Pappa tog lilltjejen på en promenad idag, tanken var att jag skulle göra lite nytta här hemma. Får jag nånting gjort? inte ett jävla skit.Efter att ha somnat halv tre i natt, och sen vaknat av lilltjejens hostningar är jag lite trött idag. ...

Nu var det några dagar sen igen, jag är fortfarande helt matt och slutkörd (känns det som i alla fall) Stormen snuvade mig på min sovmorgon eftersom att N blev utringd för att röja väg. Han fick börja med att röja vägen från oss då två träd vält ner....